Skillnaden mellan whiskey och champagne

"Infamous" (2006) och "Capote" (2005)

Infamous betyder ökänd och det är en logisk titel på en film om författaren Truman Capote (1924-1981), New York-societetens enfant terrible under 50- och 60-talen. Men han var mer än ökänd; genial novellist, odräglig narcissist, skvallertacka med elefantminne – han var Capote. Vilket är det koncisa namnet på den första filmen om Truman Streckfus Capote, från 2005.
Filmerna gjordes samtidigt och enligt ryktet ovetandes om varandras existens; den ena (Capote) en Hollywoodproduktion, den andra en independentfilm. (Detta förhindrar inte att den senare har den mest stjärnspäckade rollistan.)

Båda utspelar sig under den första halvan av 60-talet då Capote skrev sitt mästerverk ”Med kallt blod”. Bekant? Det finns redan två filmatiseringar av ”Med kallt blod”, varav den första (Robert Blake, 1967) är ett mästerverk. Men de nya filmerna baseras inte på boken, utan på en biografi om det fem år långa arbetet med den. Gudskelov var detta inget ordinärt skrivarbete.
”Med kallt blod” är inte ett snaskigt fantasifoster från en skrivkammare, utan Capotes kanske än i dag oöverträffade försök att sätta sig in i en hemsk tragedi. Han "uppfann" (enligt honom själv) en ny litteraturgenre: dokumentärromanen. En sann historia, berättad med litterär teknik – ett inte okontroversiellt sätt att skriva:
"Antingen är det sant eller så är det lögn!", säger en skeptisk Nelle Harper Lee till honom i Infamous.
Men Capote lät sig inte hindras och skrev en av tidernas främsta reportageböcker.

Berättelsen tar avstamp i ett trippelmord i småstaden Holcomb i mellanvästern 1959, då två män avrättade fadern, sonen och dottern i en familj efter ett misslyckats rån.
Truman övertalar tidskriften New Yorkers redaktör om att morden är värda en serie artiklar och sin vän, Nelle, att följa med honom till Holcomb. Där lyckas han snart övertyga dem båda om att händelsen är värd en hel bok. Capote visar sig vara mycket övertygande: hålan Holcomb övertygas om att stjärnförfattaren – till Frukost på Tiffany's – som nu vill åt deras innersta hemligheter är deras vän; den lokala polischefen övertygas efter en charmoffensiv om att Truman borde få oinskränkt tillgång till de misstänka i häktet; slutligen övertygas mördarna om att Truman inte bara är deras välvillige biograf utan deras potentiella frälsare – inte illa av en kortväxt, homosexuell New York-bohem med pipig överklassaccent.

Truman betalar också med sin själ. Det tar fem år innan boken publiceras eftersom rättsprocessen drar ut på tiden, han blir kär i den ene (dödsdömde) mördaren Perry Smith, förbrukar all sin energi som författare och går in i den dimma av alkoholmissbruk som till sist blir hans död. Filmerna närmar sig berättelsen på precis samma sätt: Capote sitter i sängen, klädd i morgonrock och läser New York Times, i vilken en notis om morden väcker hans intresse. Därefter går filmerna skilda vägar, för att förenas i det oundvikliga slutet. Capote, regisserad av Bennet Miller, väljer den säkra vägen: vackra bilder, pianoplink, allvarliga blickar, ledsna blickar. Lågmält, kort sagt.
Capotes karaktäristiska heliumröst är skickligt efterapad men Philip Seymour Hoffman har inte bara kopierat rubrikernas Capote. Han gör istället ett slitet, sårbart, blödande porträtt, utan yviga gester. Capote bakom Capote.
Hans motspelare är dock enastående gråa: Chris Cooper som den konservative polischefen (hur många ord säger han?), Catherine Keener som den ömma men åsidosatta vännen Nelle Harper Lee och Bruce Greenwood som den bittra och ännu mer åsidosatta levnadskamraten Jack Dunphy – de tävlar i att göra minst väsen av sig.

Douglas McGraths Infamous väljer en farligare väg. Redan när Gwyneth Paltrow (i en cameo) inleder filmen med ett färgsprakande Cole Porter-nummer börjar man ana oråd. Och när så Toby Jones, frapperande lik originalet, svassar in på scenen och beter sig som vore hela världen hans catwalk, då undrar jag hur regissör McGrath ska komma undan med ett sådant vågspel. Men det gör han, med bravur.
Infamous börjar chockartat roligt – man väntar sig en tragedi och får en komedi – men tar en dramatiskt effektiv vändning till det allvarliga. Komikern Toby Jones kan också gråta, han är mer än man för sin hatt – eller snarare sin boa – och Sandra Bullock överraskar genom att göra en av sina bästa roller i karriären.
Jeff Daniels sopar också mattan med Capotes polis-Chris Cooper, och inte bara för att han pratar.
Daniel Craig gör i Infamous sin fånge (Perry Smith) lika bra som Clifton Collins Jr i Capote – den homosexuella relationen mellan Capote och Perry är i dessa två bakom-kulisserna-på-boken-filmer dramats blödande hjärta. I boken (och således i filmen från 67) utelämnades denna för sin tid ljusskygga del av historien. Filmerna utgör alltså ett välkommet komplement till Med kallt blod.

Capote vann förstås PR-matchen mot Infamous och Seymour Hoffman fick (äntligen?) sin Oscar 2006. Men för mig är valet självklart; Infamous är dramaturgiskt överlägsen den välspelade men platta och monotona Capote.
Siguorney Weaver spelar i Infamous en av Capotes societetsvänner, både i själva handlingen och i dokumentära tillbakablickar (ytterligare en smart komponent).
Weaver lär ha beskrivit skillnaden mellan filmerna så här: om Capote är en whiskey, är Infamous ett glas bubblande champagne.
Det var snällt mot Capote.