Skillnaden mellan whiskey och champagne

"Infamous" (2006) och "Capote" (2005)

Infamous betyder ökänd och det är en logisk titel på en film om författaren Truman Capote (1924-1981), New York-societetens enfant terrible under 50- och 60-talen. Men han var mer än ökänd; genial novellist, odräglig narcissist, skvallertacka med elefantminne – han var Capote. Vilket är det koncisa namnet på den första filmen om Truman Streckfus Capote, från 2005.
Filmerna gjordes samtidigt och enligt ryktet ovetandes om varandras existens; den ena (Capote) en Hollywoodproduktion, den andra en independentfilm. (Detta förhindrar inte att den senare har den mest stjärnspäckade rollistan.)

Båda utspelar sig under den första halvan av 60-talet då Capote skrev sitt mästerverk ”Med kallt blod”. Bekant? Det finns redan två filmatiseringar av ”Med kallt blod”, varav den första (Robert Blake, 1967) är ett mästerverk. Men de nya filmerna baseras inte på boken, utan på en biografi om det fem år långa arbetet med den. Gudskelov var detta inget ordinärt skrivarbete.
”Med kallt blod” är inte ett snaskigt fantasifoster från en skrivkammare, utan Capotes kanske än i dag oöverträffade försök att sätta sig in i en hemsk tragedi. Han "uppfann" (enligt honom själv) en ny litteraturgenre: dokumentärromanen. En sann historia, berättad med litterär teknik – ett inte okontroversiellt sätt att skriva:
"Antingen är det sant eller så är det lögn!", säger en skeptisk Nelle Harper Lee till honom i Infamous.
Men Capote lät sig inte hindras och skrev en av tidernas främsta reportageböcker.

Berättelsen tar avstamp i ett trippelmord i småstaden Holcomb i mellanvästern 1959, då två män avrättade fadern, sonen och dottern i en familj efter ett misslyckats rån.
Truman övertalar tidskriften New Yorkers redaktör om att morden är värda en serie artiklar och sin vän, Nelle, att följa med honom till Holcomb. Där lyckas han snart övertyga dem båda om att händelsen är värd en hel bok. Capote visar sig vara mycket övertygande: hålan Holcomb övertygas om att stjärnförfattaren – till Frukost på Tiffany's – som nu vill åt deras innersta hemligheter är deras vän; den lokala polischefen övertygas efter en charmoffensiv om att Truman borde få oinskränkt tillgång till de misstänka i häktet; slutligen övertygas mördarna om att Truman inte bara är deras välvillige biograf utan deras potentiella frälsare – inte illa av en kortväxt, homosexuell New York-bohem med pipig överklassaccent.

Truman betalar också med sin själ. Det tar fem år innan boken publiceras eftersom rättsprocessen drar ut på tiden, han blir kär i den ene (dödsdömde) mördaren Perry Smith, förbrukar all sin energi som författare och går in i den dimma av alkoholmissbruk som till sist blir hans död. Filmerna närmar sig berättelsen på precis samma sätt: Capote sitter i sängen, klädd i morgonrock och läser New York Times, i vilken en notis om morden väcker hans intresse. Därefter går filmerna skilda vägar, för att förenas i det oundvikliga slutet. Capote, regisserad av Bennet Miller, väljer den säkra vägen: vackra bilder, pianoplink, allvarliga blickar, ledsna blickar. Lågmält, kort sagt.
Capotes karaktäristiska heliumröst är skickligt efterapad men Philip Seymour Hoffman har inte bara kopierat rubrikernas Capote. Han gör istället ett slitet, sårbart, blödande porträtt, utan yviga gester. Capote bakom Capote.
Hans motspelare är dock enastående gråa: Chris Cooper som den konservative polischefen (hur många ord säger han?), Catherine Keener som den ömma men åsidosatta vännen Nelle Harper Lee och Bruce Greenwood som den bittra och ännu mer åsidosatta levnadskamraten Jack Dunphy – de tävlar i att göra minst väsen av sig.

Douglas McGraths Infamous väljer en farligare väg. Redan när Gwyneth Paltrow (i en cameo) inleder filmen med ett färgsprakande Cole Porter-nummer börjar man ana oråd. Och när så Toby Jones, frapperande lik originalet, svassar in på scenen och beter sig som vore hela världen hans catwalk, då undrar jag hur regissör McGrath ska komma undan med ett sådant vågspel. Men det gör han, med bravur.
Infamous börjar chockartat roligt – man väntar sig en tragedi och får en komedi – men tar en dramatiskt effektiv vändning till det allvarliga. Komikern Toby Jones kan också gråta, han är mer än man för sin hatt – eller snarare sin boa – och Sandra Bullock överraskar genom att göra en av sina bästa roller i karriären.
Jeff Daniels sopar också mattan med Capotes polis-Chris Cooper, och inte bara för att han pratar.
Daniel Craig gör i Infamous sin fånge (Perry Smith) lika bra som Clifton Collins Jr i Capote – den homosexuella relationen mellan Capote och Perry är i dessa två bakom-kulisserna-på-boken-filmer dramats blödande hjärta. I boken (och således i filmen från 67) utelämnades denna för sin tid ljusskygga del av historien. Filmerna utgör alltså ett välkommet komplement till Med kallt blod.

Capote vann förstås PR-matchen mot Infamous och Seymour Hoffman fick (äntligen?) sin Oscar 2006. Men för mig är valet självklart; Infamous är dramaturgiskt överlägsen den välspelade men platta och monotona Capote.
Siguorney Weaver spelar i Infamous en av Capotes societetsvänner, både i själva handlingen och i dokumentära tillbakablickar (ytterligare en smart komponent).
Weaver lär ha beskrivit skillnaden mellan filmerna så här: om Capote är en whiskey, är Infamous ett glas bubblande champagne.
Det var snällt mot Capote.

PREMIÄR för LUMIÈRE

Bloggen är öppnad! Som namnet antyder är bloggen inspirerad av tidskrifter mer än bloggar, den är skriven för svenskar men med kontinentalt perspektiv. Namnet är också en passning till bröderna Lumière, som 1895 visade rörlig film för en betalande publik för första gången. Hur ofta mina texter läggs upp här kommer att variera - prenumerera på en RSS-feed för att inte missa något, eller titta in då och då. Välkomna! /Felix.

Dråplig kulturkrock på rallybanan

”Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby”

"Talladega Nights" finns nu på DVD, med ett omslag som avskräcker. Snabba bilar och snygga bimbos anno 2007, det måste väl vara ironi? Jo, det är Saturday Night Live-duon Adam McKay (regi och manus) och Will Ferrell (manus och huvudroll) som ligger bakom filmen. Samma ökända sketchmakare som 2004 gjorde succén "Anchorman", en tarvlig komedi om TV-branschen. Det här är en tarvlig komedi om rallybranschen.

Storyn är, i linje med vad man kan förvänta sig, ganska enkelspårig: Två riktiga dödskallar, Ricky Bobby och Cal Naughton Jr. (Will Ferrell och John C. Reilly), buddys i vått och torrt, växer upp till två stora bäbisar. De kan inget annat än att köra bil jättefort och blir snart en notorisk (läs: framgångsrik men inte helt renhårig) vinnarkombination i Nascar 500; Cal Jr. blockerar vägen för Rickys motståndare, och duon seglar alltid in som nr 1 och 2, Ricky först. Deras motto är lika obegripligt som idiotiskt – ”Shake and bake!” –, eller som Cal säger: ”Det är smart. Båda rimmar och båda är verb”.

Den amerikanska drömmen ler åt Ricky, han tjänar vulgära summor pengar och blir behandlad som en president. Men hans polare, alltid på andra plats, börjar snart snegla både åt förstaplatsen och åt Rickys fru. Lyckligtvis för tittaren går allt snart åt helvete. Men först ska de konservativa amerikanska familjevärderingarna (särskilt gudfruktigheten) utstå en av de mest hejdlösa drifterna i filmhistorien, i vad som kanske är filmens roligaste scen: Bordsbönen som aldrig vill ta slut. ”Kära Herre bäbis-Jesus", börjar Ricky, men hinner inte långt förrän hela parodin till familj, inklusive det blonda bombnedslaget, de sataniska skitungarna Walker och Texas Ranger, svärfar och dumskallen Cal Jr, är inbegripen i en teologisk diskussion om vilken Jesus som ska tillbedjas; bäbis-Jesus, tonårs-Jesus eller hippie-Jesus.

Scener som aldrig vill ta slut är Will Ferrells signum. En del av hans fans tillhör den kategorin humorister som på allvar talar om skämt som är så tråkiga att de blir roliga. Och jag måste motvilligt erkänna att detta fenomen faktiskt existerar. Liksom åt Göteborgsvitsar suckar man åt Ferrells plumpheter och himlar med ögonen – sedan går man med på att höra en vits till, men skulle aldrig erkänna att man har kul.

Ferrell är som vanligt trovärdig som praktidiot. Mer förvånande är att John C. Reilly är hans perfekta sidekick; de bildar idiothumorns Helan och Halvan. Om man nu inte har tröttnat på dem efter en trekvart väntar dock en present: självaste Sasha Baron Cohen, här i rollen som den stroppige franske Formel 1-mästaren Jean Girard, så överlägsen på banan att han vinner loppen med en macchiato i ena handen och Albert Camus "L’étranger" i den andra. Om det är någon som kan mäta sig med en enfaldig "stor hårig amerikansk vinnarmaskin", som Ricky Bobby kallar sig, så är det en arrogant fransman. Och vem kan göra en karikatyr av en fransman bättre än en britt?

Det blir kulturkrock på racingbanan. ”Vad har USA givit världen?” frågar Formel 1-fransosen. "Kinamat och pizza" är Ricky och Cal Jr:s kvalificerade gissningar. Och Frankrike? ”Demokratin, existentialismen och le blöw-jöbb”.
Konceptet känns igen från Borat: här driver Cohen med USA genom att driva med Frankrike istället för att driva med USA genom att driva med Pakistan. Men han behöver inte frukta något besöksförbud i den uppnästa kulturmetropolen; parisarna är blasé och ser av princip inte filmer som "Talladega Nights". Det är bara att beklaga om finkulturella skrupler berövar någon ett gott skratt och en frän satir.

Inte för att "Talledega" ska tas på allvar, men kollisionen mellan fransk snobbism och amerikansk söder tillför en dimension till den annars något uttjatade driften med den amerikanska ignoransen och de utdragna och, som det verkar, improviserade sketcherma. Den som minns kanske också uppskattar passningen till femton år gamla racingfilmen "Days of Thunder" med Tom Cruise.
”Help me Jesus! Help me Jewish God! Help me Tom Cruise! Tom Cruise använd din häxkonst för att få bort elden från mig!" skriker Ricky Bobby efter en våldsam vurpa. Om "Days of Thunder" var racinggenrens "Top Gun", är "Talladega Nights" dess "Hot Shots".
John C. Reilly lyckades faktiskt vara med i båda, och ja; båda är substantiv. Skitsmart.